Bortsprungen hund...

Julen har varit precis så underbar som vi hade hoppats på med förväntansfulla barn som  tycker att tomten inte kan komma fort nog till Gårdsbacken trots att vi förklarar att det finns fler barn än dem som varit snälla ;)) I dagens inlägg kommer jag inte att berätta om julafton utan om kvällen innan när vi var som mest upptagna med de sista förberedelserna inför julafton...

 Joakim Forsgren har fotat Gimmie

Vi hade fullt upp, både Danne och jag. Jag förberedde det sista i köket och Danne skulle göra bort det sista ute. Fixa med marschaller, ordna in fin björkved, bära in extrastolar från lillstugan och så vidare...
Plötsligt kommer han in med andan i halsen och säger:
-Gimmie är borta!
-VA! utropar jag.
-Jag har inte sett till henne på ett tag och jag har varit bort till grannen ett par gånger och ropat, hon finns ingenstans, berättar han.
Gimmie har nämligen svårt att förstå att när hon hör människor prata så är det inte till henne, så det händer ibland att hon tassar iväg till grannar som bor ett hundratal meter bort för att kolla vad de ville. Försvinner hon från gården kan vi oftast hämta henne där... Men, inte den här kvällen...
-Jag tar bilen och åker och kollar om jag kan se henne någonstans, förtsätter Danne för vi blir så klart oroliga att hon springer ut på storvägen...

Själv hugger jag tag i en pipleksak, drar på mig ett par stövlar utan att sätta på mig sockar först, jag har bara kjol på mig men tar mig inte tid att byta till brallor. Ovanpå linnet drar jag första bästa jacka som inte är speciellt tjock, sedan går jag ut för att hjälpa Danne att leta. Saken är den att jag precis tänkt tanken att tappa upp ett bad. Ett varmt och skönt julbad!!! Med bubblor!!!
Nu är jag istället ute på byn och klämmer på ett pipande leksakshundben och ropar:
-Giiiiimmmmmmiiieee!!! sedan pip!!! pip!!! pip!!!
Gimmie brukar ha omåttligt svårt att motstå dessa pipleksaker. Den här gången får jag däremot ingen respons alls. Var kan hon vara? Det är kolsvart ute och jag tog inte med någon ficklampa. Jag känner att mina ben blir kalla men jag fortsätter i rask takt bort genom byn, ropandes och pipandes.

Jag ser vår bils lyktor och hoppas att Danne har hittat henne men när han möter mig med bilen och vevar ner rutan blir svaret:
-Nej, jag kan inte hitta henne någonstans, jag åker vidare till grannbyn och se om jag hittar henne där, fortsätter han.
-Det konstiga är att jag kan inte se några spår efter henne funderar han.
Danne åker iväg igen med bilen och jag fortsätter ropa. Nu är mina ben ännu kallare och kylan har dessutom trängt igenom min tunna jacka. Självklart är jag dessutom spänd av oro för var Gimmie kan vara. Jag tänker att jag går hem igen för att kolla om hon kommit hem själv och om inte, ringer jag polisen. Kanske har någon plockat upp henne och lämnat in henne till polisen i stan. Jag kommer hem till gården igen utan att mötas av någon hund. Det har nu säkert gått en timme sedan hon försvann, så här länge har hon aldrig varit borta. Vilken jul det kan tänkas bli, utan Gimmie :(( Nej, usch så hemskt!!! Goa, snälla, roliga, busiga, underbara Gimmie...
-Var är du?

Danne kommer tillbaka med bilen och svänger in på gårdsplanen och jag springer för att möta honom.
-Har du hittat henne? frågar jag och har nästan gråten i halsen.
-Nej, får jag till svar. Det var det sista jag ville höra.
-Men, fortsätter Danne... -jag tycker det är så märkligt att jag inte ser några spår efter henne och kom då att tänka på att jag var ju in i lillstugan fram och åter... Aha, vi småspringer in i huset och hämtar nyckeln till lillstugan och rusar sedan dit och låser upp dörren. Ingenting händer först, men efter ett par sekunder som känns som en evighet, är det någonting som rör på sig där inne och ut kommer Gimmie... Hon blinkar med ögonen för att vänja sig med ljuset från utebelysningen.
Goa, snälla, roliga, busiga, underbara Gimmie är återfunnen från att aldrig har varit bortspungen.

Öbetes Pearl, foto, Joakim Forsgren

Det är speciellt sådana här gånger man verkligen känner hur mycket de betyder för oss. Från att vara iskall i hela kroppen blir jag istället alldeles varm i hjärtat när vi hittar henne. Nu går vi tillsammans in i braskaminvärmen och jag tappar upp mitt julbad, om än lite senare än tänkt :))

God fortsättning!

Kontakta Gårdsbacken

gardsbacken@telia.com