fredag 30 september 2011

Litet livstecken... :))

Vill bara skriva några rader så ni ser att vi fortfarande andas ;))
Vi vintrar upp utomhus på Gårdsbacken så att sitta framför datorn existerar inte...

Hoppas på att hinna skriva några rader i helgen...

Må så gott, alla, så hörs vi snart.


torsdag 22 september 2011

10 000 björnmöten!!!

Vi fick en inbjudan från LRF om en föreläsning som skulle handla om;
-Att möta björn...
Detta tyckte vi lät intressant och bestämde oss för att åka och lyssna på.
Mannen som föreläste hette Bo Kristiansson och är filmare. Han har producerat en del egna naturfilmer och jobbar även som kameraman åt alla som önskar hans tjänster, t.ex. har han jobbat åt engelska BBC.
Han säger själv att han har upp emot 10 000 björnmöten. Han sa också att han tycker att han har något att komma med angående björnmöten eftersom han, till synes, själv inte är uppäten ännu :))


Det kom jättemycket folk på föreläsningen. Lokalen blev snabbt överfull och det är tydligt att många är intresserade av att höra vad man ska ta sig till om man skulle träffa på nalle. Bo började att berätta att han nyss var hemkommen från Ingemansland, någonstans emellan Ryssland och Finland. Där har han varit många gånger och filmat både björn och varg. Han visade ett filmklipp därifrån. Med Ingemansland menas en del av gränsen mellan Ryssland och Finland som är fredat från människor och kraftigt bevakat och skulle du sätta sin fot i det området skulle det innebära fängelse direkt. Bo Kristiansson har däremot en licens på ett par kvadratmil och med den licensen får han besöka området som naturfilmare. Den stora fördelen med att filma i sådana områden, menar Bo, är att där finns absolut ingen annan störning än djuren och naturen själv. Skulle du däremot filma i svenska skogar så är det alltid något som stör, kanske en skördare några kilometer bort, kanske en bärplockare, en skogsvandrare, en fiskare o.s.v. Där, i Ingemansland, vet han att det bara är han och djuren i naturen och en fantastisk tystnad.

Föreläsningen handlade främst om frågan;
-Vågar man gå ut i skogen för att t.ex plocka bär?
Bo berättade att det finns undersökningar som visar att hela 75% av befolkningen har lite, eller mycket, björnfrossa. Detta gäller förstås i de trakter där björn iakttagits. Jag själv var betydligt mer rädd för björn för några år sedan. Då fick man höra lite nu och då om folk i våra trakter som såg björn. Närmaste grannen, med travhästar, fick jaga björnen med hästsulkyn några hundra meter innan björnen stannade och ställde sig på bakbenen.
Då skrek grannfrun allt hon orkade;
-He dig härifrån ditt j..la as!!!
Då vände björnen in i skogen och lufsade vidare... grannfrun travade hem, bytte häst och begav sig sedan ut på en ny träningsrunda. Ja, hon är tuff, vår grannfru.
Själv bar jag ner en radio till fårhagen och spelade pop- och rocklåtar för fåren några dagar, sen förstod jag att det går inte att skydda fåren mer än att se till att det är bra med ström på stängslet och hoppas att björnarna hittar annat krubb än våra får. Och skulle det vara så att vi får besök, då får vi lösa det då...
Jag har dessutom inte lika stor björnfrossa nu för tiden när vi är ute i skog och mark.
Men självklart var jag nyfiken på vad denne man kunde ge oss för råd i björnmöten.



Denna bok har ingenting med Bo Kristiansson att göra...


Bo Kristiansson berättade vidare att det aldrig funnits så mycket rovdjur i våra skogar som nu...
Och frågan som många ställer är,
-Hur farliga är dom?
Bo menar att en björn aldrig ser människan som föda, oavsett hur hungriga de än är!
De skulle aldrig springa ifatt en människa för att äta upp oss. De gånger det händer att björnen attackerar är när den känner sig hotad och trängd, då den tycker att den måste kämpa för sitt liv. Isbjörnar däremot betraktar människan som föda, men som tur är så har ingen sådan skådats på våra breddgrader... :))

Något som han poängterade många gånger var,
-Berätta för björnen att du finns där...
Då kommer björnen att "slå ring" som Bo kallade det. Björnen nosar av situationen och tar beslut genom lukten. Björnen har nämligen väldigt dålig syn och förlitar sig betydligt mer genom att lukta. Det är så här han menar att friska björnar ska fungera. Björnar som kommer för nära våra hus och är orädda tycker Bo bör få skjutas bort. Dessa är inte sunda björnar, och bör inte avlas vidare på.

Björnar vill inte träffa på oss människor. Därför ska man låta mycket när man vistas i skogen, så att man ger björnen en chans att kliva undan. Han rekommenderade att man kan köpa en "pingla" som man kan pingla med, med jämna mellanrum. Och har man inte det, så kan man prata högt, vissla, sjunga eller på annat sätt höras. Björnen har fått lite oförtjänt dåligt rykte genom media menar Bo. Vi får höra de tråkiga historierna när björnar har gått till anfall. Många gånger då de blivit överraskade, då personerna i fråga kanske har gått fram tysta och mot vindriktningen,så björnen inte heller fått vittring på människan.



Boken har ingenting med Bo Kristiansson att göra...


När Bo vistas i naturen och filmar rovdjuren sitter han inte gömd i något gömsle utan fullt synbar på en stubbe. När han skymtar den första björnen visar han sig tydligt och pratar högt;
-Här är jag!!!
Han tjoar och låter. Björnen slår ring och bestämmer själv hur nära den vågar sig. Han menar att det är väldigt olika på björnarna hur nära de vill komma honom. Björnar är väldigt personliga, säger han.

Myten om att björnar lever på blåbär är inte riktigt sann, berättar han vidare. Han säger att de har rejäla rovdjurständer och äter mer än gärna kött. Han tycker inte ordet slagbjörn säger så mycket då han menar att alla björnar gärna slår byten som älg o.s.v.

Men vad ska man då göra om man skulle stå öga mot öga med en björn. Det du absolut inte ska göra är att vända ryggen till och springa, för du visar du på en gång att björnen har övertaget. Den metala kampen är jätteviktig! Bo Kristiansson säger att björnen har ju ingen spegel, han förstår inte om han är en myra eller elefant. Han förstår inte sin egen styrka.
Det man bör göra är att slänga sin jacka eller mössa mot björnen. Då vinner man lite tid, då björnen med all säkerhet stannar till vid jackan och nosar av den noga. Därefter tar han kanske upp den med ramen och undersöker den ännu nogrannare. Jackan kan ju också vara farlig... Efter att man slängt jackan ska man lungt backa bort från björnen och försöka sätta sig i säkerhet.


Att kasta jackan kan vinna tid...

Det var väl ungefär dessa råd som Bo Kristiansson förmedlade till oss. Han var en väldigt duktig föreläsare och de dryga två timmar föreläsningen pågick gick rasande fort. Vi blev bjudna på gott fika och det är väldigt trivsamt att vistas i Gålsjöbruks fräscha lokaler. Vi träffade några bekanta som vi fikade tillsammans med och jag sa att kanske skulle vi stöta på björn på Gålsjöskogen som vi måste köra igenom på vägen hem från föreläsningen. Det hade varit häftigt! Då berättade våra bekanta att sist de körde den vägen var det precis vad de hade fått göra;
Sett en björn!!!


Till sist...
Danne och jag tillbaka i skolbänken...
Se kommande inlägg :))




-Varför är det synd om myrorna?
-Vadå, synd om myrorna?
-Ja, man brukar ju prata om myrstackarna... :))







söndag 18 september 2011

Tillökning i flocken

Det blir inte så tätt mellan inläggen på min blogg för närvarande men jag hoppas snart kunna ändra på det. Förhoppningsvis kommer det att finnas lite mer tid framöver då alla måsten är gjorda inför vintern. Som det ser ut nu räcker dagarna inte riktigt till, men det känner ni säkert också igen? Det är ju så mycket man vill göra. Dessutom har vi en ladugårdsvägg som inte spikar och målar sig själv, tyvärr... ;))



Fame fråndriver med vackra höstfärger i bakgrunden...


I dagens inlägg tänker jag berätta lite om våra får. Äntligen har vi bara den besättning vi kommer att ha kvar över vintern. Veckan har bestått av både slakt och införskaffande av några nya flockmedlemmar. Slakten är aldrig speciellt trevlig men ändock så nödvändig. Vi slaktade våra bagglamm och några tackor som på grund av bl.a. ålder och en tacka som fick slidframfall efter lammningen som vi inte vågar ha kvar. Vi fick mycket beröm för köttet på djuren, som ansågs vara prima.  Bagglammen vägde omkring 35 kilo slaktvikt! Därmed får vi lite lön för mödan då vi är ytterst nogranna med att se till att fåren alltid har bra och gott om bete. Om man inte håller ett jämnt bete utan låter de beta ner det för hårt innan man flyttar dem på nytt så lägger fåren på sig en fettreserv. Detta sker automatiskt då de inte vet till nästa gång om de kommer att ha dåligt med mat igen. Naturen är fantastisk!







I fjol hade vi en renrasig Suffolkbagge på våra tackor. Det blev jättefina lamm! Vi kommer att spara ett par av tacklammen efter denna bagge. Är ni nyfiken att läsa om Suffolkfår kan ni göra det här... Vi sparar även ett bagglamm som kommer att få betäcka andra hälften av våra tackor mot året innan, den andra halvan sparar vi att valla på.



Årets nykomlingar...


Årets nykomlingar i flocken är ett par ryatacklamm. Fantastiskt söta! Vi köpte dem av Cathrine och Leif i Björksjön som har en riktigt fin ryabesättning. Lammen anpassade sig direkt i sin nya flock och är tysta och lugna. Fördelen annars med ryafår i samband med vallning är att de inte blir så lätt invallade. De förblir lite yrsiga och rörliga oavsett hur mycket du vallar på dem. Det är vanligt att folk som vill ha bra träningsfår köper ryafår.



De accepterades snabbt av de övriga i flocken.


Vi planerar att släppa våra tackor till baggen om en eller ett par veckor. Ifjol hade vi lite väl tidig lammning då de första lammen föddes redan i slutet av februari, helst vill vi ha lammning i slutet av mars. Ryafår är ett lantrasfår med fantastiskt vacker ull. Är du också nyfiken att läsa mer om ryafår kan du göra det här...
Så nu är den alltså komplett, vår lilla fårflock. Vi hoppas på en vacker höst och att snön ska utebli så länge som möjligt så att fåren får gå ute så länge det bara går. Stallperioden är nog lång som den är ändå. Men på något vis är det skönt att ta in dem i ladugården för vintern, lika skönt som att ta ut dem i solen en vacker vårdag. Var tid har sin tjusning! Jag kommer ihåg när Dannes pappa berättade om, för länge sedan, när de hade kor och det hade varit en vinter med dålig tillgång av foder. Korna var så medtagna på våren att de kunde få dra ut dem ur ladugården och lägga dem vid ladugårdsväggen där de första gröna grässtråna precis hade vuxit upp. Sen tog inte så lång tid efter det att de hade gnagt i sig lite av dessa strån så piggade de på sig och kunde resa sig upp. Tydligen var det mycket näring i detta gräs... :))



Jag är bortskämd!
Jag får nämligen en underbart vacker bukett rosor en gång per år, den femtonde september.
Det är Dannes och min årsdag. Buketten ökar med en ros per år.
Ni kan ju försöka räkna rosorna på bilden och, på ett ungefär, se hur många år vi varit tillsammans...



<3



Till sist...
Nu är den slaktad också...








En bekant till oss var och hälsade på...
Vi visade honom mitt trädgårdsland...
Jag ska precis till att börja skörda och
alla grönsaker är väldigt fina...så...
vår bekant utbrast...
-Men Paula, vad stora lökar du har!!!









måndag 12 september 2011

Mina barn och andra ungar...

...detta uttryck stämmer så otroligt bra även på våra hundar.
För visst är det väl så, att ens egna hundar är de allra bästa, sötaste, raraste, goaste, gulligaste, lydigaste, kärvänligaste, trognaste, mysigaste, snyggaste o.s.v. ja, listan kan göras hur lång som helst.
Andras hundar däremot, nja de är inte riktigt lika fina...
Man har hela tiden ögonen på sin egen hund, man tittar på hur den rör sig och hur den för sig...
Det är klart, hundproblem har väl alla men det gör inte att vi älskar vår hund mindre för det.

Danne och jag pratar ofta om hur underbar Fame är. Hon har så otroligt många bra och fina sidor. Det känns som om vi har fått vår absoluta drömhund. Vi skulle lätt kunna ha tio sådana som henne... :))



Fame fråndriver i solnedgången...


Fame fyller vårt liv med mycket glädje. I vallningen har hon allt vi önskar oss i en vallhund. Hon har en fantastisk djurkänsla. Idag skulle vi ta hem våra baggar som vuxit sig rejält stora sedan i februari. Vi skulle lasta dem på transporten och de bestämde sig relativt snabbt att inte självmant låta sig lastas. De satte huvudena mot Fame och var redo för strid, Fame tvekade inte en sekund med att gå emot och fick parera baggarna tills dess att de gav sig och vände mot transporten och travade in. Sådana egenskaper är verkligt roligt att se att de besitter. Hon gör oss aldrig besvikna!
Skryt, skryt, skryt!!!

Skämt åsido, självklart ska man älska sin hund, dumt vore annars. Men, ett litet men, kanske kan vi titta även på andras hundar och tycka att de också är duktiga... och berömma dem... Vara glada för andras skull, när de lyckas med någonting bra med sin hund.
Jag kan föregå med gott exempel och berömma ett helt gäng med hundar!!!
Vi hade nämligen återigen besök på Gårdsbacken av Rakel och hennes kursare. Den här gången var VIP-gänget på besök. Hundar som gått flera kurser tidigare och som nu söker större utmaningar. Det var sådana utmaningar som vi på Gårdsbacken kunde erbjuda Rakels gäng.



Hela gänget samlat till gruppfoto.
Notera hönsen som springer som yra... höns runt hundarna.


Den första utmaningen för hundarna och deras hussar/mattar var att komma gående lösa efter vägen medan vi arrangerat höns, tuppar och kycklingar lösa på gården. Gänget består av olika raser. Sedan sattes de på rad tätt intill varandra för att fotograferas. Är de inte duktiga?




Observera Fame och Danne i bakgrunden vallandes gässen.


Efter att ha klarat störningen med hönsen med bravur ville vi öka störningsgraden så nu plockade vi ut gässen som Danne och Fame vallade runt och mitt i de övriga hundarna. Alla var lösa. Det var dessutom en utmaning för Danne att få Fame att lyssna på hans kommandon med andra hundar med förare runt omkring sig. Alla skötte sig fantastiskt bra!!! Det enda som inte var bra var vädret, tyvärr regnade det hela eftermiddagen. Ett riktigt hundväder! Efter störningen med gässen tog vi en fika så vi fick torka upp lite. Vi lovade att bekräfta hur duktiga hundarna hade varit om det skulle vara någon i hundförarnas närhet som inte skulle tro på dem, när de kom hem och berättade ;))
En ros till alla och ett helt fång till Rakel som engagerar sig i alla.




Gimmiegumman


Här öser jag beröm över Fame och andra hundar, men självklart måste Gimmie också få lovord. Nu är inte hon riktigt den mest förutsägbara hunden men älskad iallafall :))
På bilden ovan till exempel, jag och Gimmie ställer ut till Danne och Fame. Med "ställa ut" menas att jag och Gimmie föser fåren och håller dem stilla på ett ställe så att Danne kan skicka Fame på långt avstånd för att hämta fåren till sig. Gimmie brukar vara på tå om det skulle vara så att hon måste rycka in och hjälpa till, hon brukar inte vilja lägga sig så gärna. Ja, då helt plötsligt lägger hon sig mer än ett vanligt ligg, nu borrar hon ner hela huvudet i gräset. Jag tror att hon inte ens ser fåren :)) Vi skrattar ofta åt hennes oförutsägbarhet...




Till sist:
Vi har sorg på Gårdsbacken :((
Hundarnas favoritleksak är död!!!
Överkörd av gräsklipparen.



En stor sårskada uppstod...



Vi måste vara rädda om varandra
och andra...

<3







torsdag 8 september 2011

International Sheepdog Trial 2011



För er som är intresserade att följa International Sheepdog Trials 2011 som avgörs i  Skottland får ni här en länk där ni kan gå in och kolla resultaten som uppdateras med jämna mellanrum.
Tävlingen är en brittisk 'final', där de femton bästa ekipagen från England, Skottland, Wales och Irland deltar. Den som vinner denna tävling erhåller titeln International Supreme Champion, som är det finaste man kan vara i vallhundsvärlden :))

Tävlingarna pågår i dagarna tre, 8-10 september i Tain som ligger i Highlands, norr om Inverness.
Vi har fyra vänner som är där på plats och vi har haft lite kontakt med dem. De verkar ha det bra...
Om vi är avundsjuk?  JAAAAAA!!!
Någon gång ska vi också vara där på plats :))



LLanfarian Jim som Mosse tävlar med i International.



Bilden på Mosses Llanfarian Jim har jag snott från hans hemsida, jag hoppas det är okej?
Nu håller vi alla tummarna för Mosse som kommer att tävla imorgon fredag. Han är, så vitt vi vet, den förste icke-britt som kvalificerat sig för detta mästerskap.



Lycka till, Mosse!





Kloklippningens bravader

Vår första BC Luckie blev nästan fjorton år. Jag klippte henne inte en enda gång i pulpan under dessa år och ändå avskydde hon när jag klippte hennes klor... Så fort hon såg att jag plockade fram klotången kunde hon försvinna på en sekund. Det hände att jag fick springa runt och leta henne på tomten och i huset, länge, innan jag tillslut kunde hitta henne gömd på alla möjliga och omöjliga ställen. Jag pockade och lockade och hon vägrade visa sig :)) Jag hade sedan hon var liten valp lagt henne på golvet med tassarna i vädret och själv suttit brevid henne när jag klippte hennes klor. Hon var stel som en pinne och trots belöning för varje klo med godis och beröm blev hon aldrig något bättre.




Luckie till höger och Bonnie till vänster.


Med Bonnie sedan, hund nummer två, började jag att låta henne sitta mellan mina ben, tittande åt samma håll som mig, och sedan lyfter jag bara upp en och en framtass i sänder. Det är då lätt att hålla i tassen eftersom man samtidigt kan "trycka ut" klorna med tummen och på så sätt se hur och var man klipper.




Jag sätter dem nära mig mellan mina ben...


Oj, så enkelt det blev. Hunden behöver inte känna att man håller fast dem och eftersom man håller så stadigt i tassen så blir de inte så överraskade när man klipper klon. För oss funkar det jättebra och klorna är klippta på en minut.






Det är lätt att se var man klipper och man får en
bra vinkel i förhållande till trampdynan eftersom
man håller tassen "åt rätt håll"


När jag sedan klipper baktassarna, vilket är ännu enklare, så låter jag hunden ställa sig upp och så håller jag ut bakbenet ut från hunden och vinklar upp tassen. Hunden står nu emellan mina ben och tittar åt motsatt håll. Då är det inga problem att se var man ska klippa och hunden brukar vara nöjd med denna behandling :)) Även här får man en perfekt vinkel mot trampdynan.



Baktassarna brukar vara lätta att klippa...


Både Gimmie och Fame låter mig klippa deras klor utan krusiduller. Gimmie kan gnälla till ibland, utan att jag för den skull ha klippt i hennes pulpa, det är mer som hon vill säga till mig att jag ska vara lite varsam. Hon har dessutom fler svarta klor än Fame så de är lite svårare att se var man skall klippa.




Vi har en enkel klotång som vi haft i måmga år,
men den håller fortfarande och är vass och bra...



Jag brukar vara noga med att inte låta det gå för länge med att klippa klorna så att de inte hinner bli så långa. Kan tänka mig att skaderisken med brutna klor och skadad pulpa är större med långa klor. Jag hör så tydligt på vårt uterumsgolv när våra hundars klor är i behov av klippning :))
Jag brukar eventuellt, ibland, låta dem få en godis efter jag klippt klorna, men oftast gör jag ingen affär av det alls. Jo, och så en sak till, pjoska aldrig med din hund om du skulle råka klippa den i pulpan.




Till sist...
Idag bjuder jag på lite frukt,
ett par sura citroner och en banan låg på bänken och såg glada ut :))







Dont worry be happy :))




måndag 5 september 2011

Rakel, hundägarcoachen

Vi har en kär vän som heter Rakel. Rakel är hundägarcoachen. Hon är verkligen jätteduktig på det här med hundar. Hon håller diverse hundkurser för alla raser. Ni får gärna titta in på hennes egen hemsida och kolla runt lite där, så ser ni vad hon har att erbjuda. Ett genomgående drag med Rakels kurser är att hon gärna vill byta miljö inför varje träningstillfälle. Det ena kurstillfället kan hållas "mitt i stan" för att sedan bytas till träning på landet. Det händer att vi upplåter vår gård till Rakel och hennes kursare när hundarna skall tränas i lantlig miljö. Så var fallet två dagar den här veckan. På två dagar besöktes gården av 48 hundar och 65 hussar/mattar. Fantastiskt! Man skulle kunna tänka sig ett fasligt hundliv men inte med Rakel och hennes medhjälparcoach Malin hållandes i trådarna...


Hönsen sköter sig exemplariskt...


De 48 hundarna var deltagare i fyra kurser. Första utmaningen för hundarna med sina hussar och mattar blev att uppföra sig med höns som störning. Hönsen som är så vana vid hundar beter sig som att de inte ser hundarna. De går i sin egen värld  och kuttrar samtidigt som de pickar i gräset efter mask. Hundarna får först sitta stilla och lugnt vid sidan om sin husse alt. matte. Man pockar och lockar lite på uppmärksamhet och berömmer när hunden visar kontakt.



Även hundarna uppför sig perfekt...


Efter att tränat så en stund och visat hundarna att det är helt okej med fjäderfän runt fötterna så försvåras övningen och hundarna ska nu gå fint/fot i en cirkel med hönsen i mitten. Här gällde det att jobba med sin hund för att behålla kontakten. Oj, vad alla gjorde det bra! Visst behövdes lite extra goda godsaker för en del som belöning, typ korv/köttbullar, men om de föredrog det framför kyckling så var ju vi glada :))









Ett bra sätt att förklara för sin hund  att situationen är okej är att
sätta sig bakom sin hund som "en  ryggsäck" som Rakel uttrycker sig,
och klappa och prata lugnande med sin hund.





Alla besökare ombads stänga dörrar och bakluckor på sina bilar för att inte få med några oönskade besökare  inför hemfärden då hönsen och tupparna efter ett tag även började utforska parkeringen :))
Gässen hölls i sin betes hage och var mest bara allmän störning, i form av oväsen!!!
Efter hönsen fick kursarna bege sig till fårhagen för att träna att gå fint/fot med lite större djur som störning.
Återigen skötte sig hundarna kanon! Eloge även till hussar/mattar som tränar så duktigt med sina hundar.



Järngrindsfållan till fåren hade gjorts stor så att fåren
inte skulle stressas med hundar och folk inpå sig.
Vi informerade även folk att inte röra sig rakt mot djuren
med sina hundar för att stressa dem i onödan.


Danne visar med Fame lite grunder i vallning.

Vi har lite egennytta med dessa träningskvällar också då vi visar och berättar lite om vallning för kursarna. Vi tycker det är ett perfekt tillfälle att få informera lite om Border Collien och dess medfödda instinkt och litegrann om hur vi tränar dem. Många har aldrig sett vallning förut. Fame är duktig och tycker det är jättekul att få visa upp sig :))



Gänget samlat vid hundhuset för att äta körv!!!


Alla som besöker Gårdsbacken vet vid det här laget att här bjuds det alltid på endera fika eller mat! Det hör liksom till! Dessa två kvällar bjöd vi på korv med bröd, och kaffe och kaka.  Vi hade dukat upp korvgrytan på altanen till hundhuset. Det är så trevligt att samlas en stund med en kaffekopp och prata lite hundträning. Man kan lägga upp träningspasset och utbyta träningstips med varandra.




Hundägarcoachernas hundar, Gaia, Vic och Bolt i bakgrunden,
De förtjänar en plats på bloggen de också...
Observera korvpåsen som ligger med öppningen mot hundarna och de tittar inte ens på den :))



Efter störningen med fåren så begav sig hela gänget ut på åkern för att träna inkallningar och möte med andra hundar. Rakel och Malin kompletterar varandra jättebra så träningen blir väldigt effektiv för kursdeltagarna.




Det myllrade av hundar på åkern och Gimmie och Fame
hade massor att nosa av på åkern efteråt :))


Jag blir lite sugen på att träna Famen igen i lydnad. Men som det ser ut nu så finns det inte mycket tid till det. Det är vallningen som kommer i första hand. Men framöver, när snön har kommit så kanske vi kör igång lite lydnad igen. Hon känns synnerligen lite ringrostig ;))




Rakel och Malin med snygga "coachvästar"
vilka gör att de syns bra :))





Jag vill verkligen rekommendera Rakel om ni är sugna på att gå kurs med er hund. Hon är en sprudlande glad tjej som är duktig på hund. Hennes kurstillfällen blir aldrig tråkiga då hon är väldigt spontan. Jag kan nog bestämt säga att hon har inte haft två kurstillfällen som sett likadana ut. Har ni något hundproblem så engagerar hon sig i er och era hundar och gör allt hon kan för att lösa problemen. I början på inlägget finns en gulmarkerad länk till hennes hemsida om ni är intresserade.



Veckan i övrigt har varit hektisk...
...mycket handlar om får, vi har varit i Umeå och hämtat fårgrindar vi har inhandlat, vi har putsat baggbetet, vi har stängslat om till tackorna och så vallat såklart. Vill återigen berömma er som kommer och vallar hos oss. Ni är så duktiga!

Till sist har vi och hundarna haft besök av trädgårdsintresserad vän med fyra fina hundar...
Ni kan tro att det gick undan ut på åkern när alla satte iväg i full galopp...
Jag med min brytabenidiketsomhundenintesågfobi gjorde att jag nästan fick magsår.
Men trevligt hade vi, och inga brutna ben :))









Vi har dåligt samvete över kaninvallningsfilmen som vi utlovat
och som vi aldrig tar oss tid att redigera.
Men, jag har sagt det förut , den kommer...
Håll ut!!!