-Att möta björn...
Detta tyckte vi lät intressant och bestämde oss för att åka och lyssna på.
Mannen som föreläste hette Bo Kristiansson och är filmare. Han har producerat en del egna naturfilmer och jobbar även som kameraman åt alla som önskar hans tjänster, t.ex. har han jobbat åt engelska BBC.
Han säger själv att han har upp emot 10 000 björnmöten. Han sa också att han tycker att han har något att komma med angående björnmöten eftersom han, till synes, själv inte är uppäten ännu :))
Det kom jättemycket folk på föreläsningen. Lokalen blev snabbt överfull och det är tydligt att många är intresserade av att höra vad man ska ta sig till om man skulle träffa på nalle. Bo började att berätta att han nyss var hemkommen från Ingemansland, någonstans emellan Ryssland och Finland. Där har han varit många gånger och filmat både björn och varg. Han visade ett filmklipp därifrån. Med Ingemansland menas en del av gränsen mellan Ryssland och Finland som är fredat från människor och kraftigt bevakat och skulle du sätta sin fot i det området skulle det innebära fängelse direkt. Bo Kristiansson har däremot en licens på ett par kvadratmil och med den licensen får han besöka området som naturfilmare. Den stora fördelen med att filma i sådana områden, menar Bo, är att där finns absolut ingen annan störning än djuren och naturen själv. Skulle du däremot filma i svenska skogar så är det alltid något som stör, kanske en skördare några kilometer bort, kanske en bärplockare, en skogsvandrare, en fiskare o.s.v. Där, i Ingemansland, vet han att det bara är han och djuren i naturen och en fantastisk tystnad.
Föreläsningen handlade främst om frågan;
-Vågar man gå ut i skogen för att t.ex plocka bär?
Bo berättade att det finns undersökningar som visar att hela 75% av befolkningen har lite, eller mycket, björnfrossa. Detta gäller förstås i de trakter där björn iakttagits. Jag själv var betydligt mer rädd för björn för några år sedan. Då fick man höra lite nu och då om folk i våra trakter som såg björn. Närmaste grannen, med travhästar, fick jaga björnen med hästsulkyn några hundra meter innan björnen stannade och ställde sig på bakbenen.
Då skrek grannfrun allt hon orkade;
-He dig härifrån ditt j..la as!!!
Då vände björnen in i skogen och lufsade vidare... grannfrun travade hem, bytte häst och begav sig sedan ut på en ny träningsrunda. Ja, hon är tuff, vår grannfru.
Själv bar jag ner en radio till fårhagen och spelade pop- och rocklåtar för fåren några dagar, sen förstod jag att det går inte att skydda fåren mer än att se till att det är bra med ström på stängslet och hoppas att björnarna hittar annat krubb än våra får. Och skulle det vara så att vi får besök, då får vi lösa det då...
Jag har dessutom inte lika stor björnfrossa nu för tiden när vi är ute i skog och mark.
Men självklart var jag nyfiken på vad denne man kunde ge oss för råd i björnmöten.
 |
| Denna bok har ingenting med Bo Kristiansson att göra... |
Bo Kristiansson berättade vidare att det aldrig funnits så mycket rovdjur i våra skogar som nu...
Och frågan som många ställer är,
-Hur farliga är dom?
Bo menar att en björn aldrig ser människan som föda, oavsett hur hungriga de än är!
De skulle aldrig springa ifatt en människa för att äta upp oss. De gånger det händer att björnen attackerar är när den känner sig hotad och trängd, då den tycker att den måste kämpa för sitt liv. Isbjörnar däremot betraktar människan som föda, men som tur är så har ingen sådan skådats på våra breddgrader... :))
Något som han poängterade många gånger var,
-Berätta för björnen att du finns där...
Då kommer björnen att "slå ring" som Bo kallade det. Björnen nosar av situationen och tar beslut genom lukten. Björnen har nämligen väldigt dålig syn och förlitar sig betydligt mer genom att lukta. Det är så här han menar att friska björnar ska fungera. Björnar som kommer för nära våra hus och är orädda tycker Bo bör få skjutas bort. Dessa är inte sunda björnar, och bör inte avlas vidare på.
Björnar vill inte träffa på oss människor. Därför ska man låta mycket när man vistas i skogen, så att man ger björnen en chans att kliva undan. Han rekommenderade att man kan köpa en "pingla" som man kan pingla med, med jämna mellanrum. Och har man inte det, så kan man prata högt, vissla, sjunga eller på annat sätt höras. Björnen har fått lite oförtjänt dåligt rykte genom media menar Bo. Vi får höra de tråkiga historierna när björnar har gått till anfall. Många gånger då de blivit överraskade, då personerna i fråga kanske har gått fram tysta och mot vindriktningen,så björnen inte heller fått vittring på människan.
 |
| Boken har ingenting med Bo Kristiansson att göra... |
När Bo vistas i naturen och filmar rovdjuren sitter han inte gömd i något gömsle utan fullt synbar på en stubbe. När han skymtar den första björnen visar han sig tydligt och pratar högt;
-Här är jag!!! Han tjoar och låter. Björnen slår ring och bestämmer själv hur nära den vågar sig. Han menar att det är väldigt olika på björnarna hur nära de vill komma honom. Björnar är väldigt personliga, säger han.
Myten om att björnar lever på blåbär är inte riktigt sann, berättar han vidare. Han säger att de har rejäla rovdjurständer och äter mer än gärna kött. Han tycker inte ordet slagbjörn säger så mycket då han menar att alla björnar gärna slår byten som älg o.s.v.
Men vad ska man då göra om man skulle stå öga mot öga med en björn. Det du absolut inte ska göra är att vända ryggen till och springa, för du visar du på en gång att björnen har övertaget. Den metala kampen är jätteviktig! Bo Kristiansson säger att björnen har ju ingen spegel, han förstår inte om han är en myra eller elefant. Han förstår inte sin egen styrka.
Det man bör göra är att slänga sin jacka eller mössa mot björnen. Då vinner man lite tid, då björnen med all säkerhet stannar till vid jackan och nosar av den noga. Därefter tar han kanske upp den med ramen och undersöker den ännu nogrannare. Jackan kan ju också vara farlig... Efter att man slängt jackan ska man lungt backa bort från björnen och försöka sätta sig i säkerhet.
 |
| Att kasta jackan kan vinna tid... |
Det var väl ungefär dessa råd som Bo Kristiansson förmedlade till oss. Han var en väldigt duktig föreläsare och de dryga två timmar föreläsningen pågick gick rasande fort. Vi blev bjudna på gott fika och det är väldigt trivsamt att vistas i Gålsjöbruks fräscha lokaler. Vi träffade några bekanta som vi fikade tillsammans med och jag sa att kanske skulle vi stöta på björn på Gålsjöskogen som vi måste köra igenom på vägen hem från föreläsningen. Det hade varit häftigt! Då berättade våra bekanta att sist de körde den vägen var det precis vad de hade fått göra;
Sett en björn!!!
Till sist...
Danne och jag tillbaka i skolbänken...
Se kommande inlägg :))
-Varför är det synd om myrorna?
-Vadå, synd om myrorna?
-Ja, man brukar ju prata om myrstackarna... :))
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar