 |
| Vår första Border Collie Luckie |
Av detta blev det en historia.
Vi blev inte alls illa behandlade på djursjukhuset i Örnsköldsvik men det kunde ha slutat illa, så när Luckie blivit återställd skrev jag ett brev till veterinären på djursjukhuset. Ett brev som jag tyvärr aldrig postade. Jag kommer att citera brevet här nedan och anledningen till detta är att det kanske kan förhindra att när andra hundar råkar ut för detta så får medicin istället för sprutan. Nu hände detta för några år sedan och kanske finns det mer information att tillgå idag, men jag vill ändå citera mitt brev till veterinären.
Så här skrev jag då:
Hej!
För drygt tre månader sedan så satt jag och min sambo, intet ont anande och åt frukost i köket när vår äldsta hund Luckie, som är tolv år, efter att ha legat knappt kom upp. Därefter vinglar hon iväg över golvet som om hon vore drogad. Detta händer helt plötsligt. Vi blir alldeles kalla, både min sambo och jag. Vi förstår att det kan vara någonting allvarligt. Hon lägger sig ner en stund och jag känner att ena örat samt ner över nacken är alldeles varmt, men bara på den ena sidan. När hon återigen provar att ta några steg är hon fortfarande vinglig, om än inte lika mycket. Vi ringde till Er på djursjukhuset och funderade på vad det kunde vara och lämnade vårt mobilnummer så att en veterinär kunde ringa upp oss. Vi bestämde att Luckie skulle få följa med oss på jobbet då vi jobbar skift och börjar mitt på dagen. Vi ville så klart ha koll på henne hela tiden. När vi åker ser hon ganska okej ut, men när vi efter inte fullt en timme kollar till henne kan hon inte ens stå upp. Hon ramlar omgående omkull! Nu blir vi riktigt oroliga, eftersom Luckie fram till nu mått bra. Hon har blåsljud på hjärtat och äter därav hjärtmedicin och urindrivande men i övrigt har hon alltid varit pigg och glad.
Min sambo springer in och ringer till er. Vi har ännu inte pratat med någon veterinär. Ni säger att vi får komma upp på en gång, vilket vi också gör. Det tar ungefär fem minuter.Vi behöver inte vänta länge innan vi får träffa dig. Luckie är fortfarande riktigt vinglig, men jag kan se i hennes ögon att hon inte har ont, hon ser mest förvånad ut.
Jag fortsätter citera brevet;
Jag skriver inte detta brev enbart i syfte att kritisera. Jag vill bara berätta om vår historia om vår Luckie i det här fallet. Du kollar upp henne på alla möjliga sätt och hämtar dessutom en veterinärkollega för ett andra utlåtande. Helt OK! Ni var trevliga och korrekta. Du säger då att många inte törs säga det själva men det finns ett alternativ: SPRUTAN! Den fruktade! Sedan ler du lite, vilket inte var speciellt passande, men du menar nog bara väl.
Vi vill inte välja sprutan! Jag ser nämligen i Luckies ögon att hon vill att vi skall åka hem. Ni har nämnt en massa alternativ till vad det kan vara som Luckie hade drabbats av, hjärnblödning, tumör, hjärtat m.m. Jag frågar vad vi har för alternativ till sprutan och ni säger att hon kan få medicin. Vi bestämmer omgående att vi vill att hon ska få en kur och ni ger henne en första kurerande spruta och vi hämtar ut en kur på apoteket.
När vi kommer hem är Luckie fortfarande vinglig. När hon försöker skaka sig ramlar hon omkull. Vi tar en bred lång sjal som vi sätter under hennes mage som vi håller i så vi kan hjälpa henne att hålla balansen. Då kan vi parera upp henne om hon är på väg att ramla. Förutom detta är det inget fel på henne, hon äter och dricker som vanligt. Hon är helt ok i magen och rastar sig som hon ska. Ingen feber, ingen smärta. Möjligtvis sover hon mer än hon brukar men det kan ju bero på kuren hon äter. Detta hände på en torsdag och du hade jour under helgen så om hon skulle bli sämre kunde vi få tag på dig, vilket var en trygghet.
Dagen efter satte jag mig vid datorn och googlade på hjärnblödning och hund. Jag fick en träff direkt, artikeln som jag bifogar i brevet. I denna artikel hittade jag några rader om VESTIBULARISSYNDROMET. Det kändes som jag hittat rätt. Jag fick hopp om liv! Tänkte på hennes varma öra och nacke, som ganska fort blev kallt igen.
Efter ett par dagar behövde vi inte hålla sjalen under henne längre. Hon klarade att skaka på sig efter några dagar till. Vi gav henne kuren som ni ordinerat. Vi såg för varje dag att hon blev bättre.
Nu följer Luckie med oss, och våra två andra Border Collietikar, på en timmes promenad varje dag. Visst förstår vi att hon är gammal och något kan hända henne samma sekund som jag skriver detta, men vi har iallafall fått den här tiden att skämma bort henne lite extra.
Största anledningen till att jag skriver dessa rader till dig är att jag tänkte att det kanske kunde ge dig lite mer erfarenhet. Eftersom detta med vestibularissyndromet i den artikel jag hittade på nätet var tagit upp bland åkommor för gamla hundar är det kanske inte så ovanligt att de drabbas...
Vi är iallafall lyckliga att vi inte valde sprutan den här gången...
Slutcitat.
 |
| Bland de sista bilderna vi har av Luckie |
Luckie var tolv när hon drabbades av detta. Hon blev nästan fjorton. Vi fick alltså ha henne i nästan två år till. Tänk om vi lyssnat på dessa två veterinärer och valt sprutan den där gången. Vill inte ens tänka tanken...
Vilken tur att vi kunde läsa i hennes ögon att hon inte var klar med oss ännu.
När den dagen kommer, då vet man!
Så här kunde jag läsa av det jag hittade på nätet:
Då var det Veterinärhuset i Värnamo som lagt ut texten.
Vestibularissyndromet
Ibland drabbas hundar av något som ser ut som den har fått en hjärnblödning men som beror på en störning i innerörats balansorgan. Den kan få yrsel, gå runt i cirklar, ramlar ibland omkull och kan även kräkas. Det kan se mycket dramatiskt ut men de flesta hundar tillfrisknar helt efter ett par veckor.
Till sist...
 |
| Det finns några Hedemoratuppar till salu på Gårdsbacken, med genbanksintyg om man är intresserad... |
Sköt om er och ha en bra helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar