Var observant på hundens språk...

Vi på Gårdsbacken har haft hund i snart sjutton år! Vi har alltså haft hund så många år och ändå är vi inte på långa vägar i närheten av att kunna tyda våra hundars 'språk'. 

Jag försöker förstå, och de gånger jag kan tyda dem blir jag jätteglad. Nu pratar jag inte om att se på svansen att de är glada eller när svansen åker in under magen, att de är rädda och liknande, nej, jag menar när man ser lite andra tecken på vad de egentligen menar... Jag ska ge några exempel:

Om Gimmie och Fame är ute på gården och jag tittar ut, är det oftast bara Fame jag ser till ;)) Ibland frågar jag henne:
-Var är Gimmie?
Nu får jag vara uppmärksam och titta åt det håll dit Fame snabbt tittar och mycket riktigt, det stämmer så gott som alltid att Gimmie är någonstans åt det håll Fame tittar...
Jag kan fråga samma sak om...
-var är tuggbenet? eller...
-var är husse? och liknade... och så snabbt efter frågan vara uppmärksam på det håll hon tittar...


En dag den här veckan noterade vi Gimmies sätt att tala om för oss hur vi skulle gå... 
Jag tar det ifrån början. 

Vi har länge tänkt att vi skulle göra en utflykt upp på 'berget'. På vintern går skoterleden dit upp och vi brukar ofta köra skoter dit. Där uppifrån har man en magnifik utsikt, bland annat över vår by. Men nu tänkte vi alltså gå dit upp på berget innan snön kom och en dag den här veckan när när det var strålande sol passade det oss utmärkt. Jag gjorde gomackor med ägg, kräftstjärtar och skagenröra och sen fyllde jag en termos med varm choklad som vi packade ner i lilla utflyktsryggsäcken :)) Gimmie, Fame och Enzo stog startklara.

Kamp om samma pinne... :)

Melodin; -Vi går över dagsstänkta berg fallera... passade ypperligt att nynna på när vi promenerade iväg. Först följer vi en mindre grusväg, inga problem, sedan går man över ett hygge, fortfarande inga problem, sedan går man in i en gammal urskog, nu börjar det bli lite problem...
Vi vet att vi ska hålla hyggeskanten och gå den uppöver berget men Danne tycker vi kan gena genom storskogen så blir det lite närmare...
-Njaaa, tycker jag, genvägar kan lika gärna bli senvägar vet jag av erfarenhet :(
Danne får som han vill, för jag tänker, han har nog koll. Vi hittar ingenting av antydan till någon stig som vi ändå tycker borde finnas där någonstans. Det enda vi hittar är KANTARELLER... GULA... kan ni förstå? Första gången i mitt liv jag hittar gula kantareller och då är de djupfrysta! Men, I will be back...

Äntligen!!!

Vi går och går, uppför och ännu mera uppför, tillslut ser vi att det börjar bli lite glesare med träd och att träden dessutom börjar bli lägre och knotigare som de är där uppe på berget. Äntligen, efter många om och men, har vi alltså tagit oss upp och börjar nu leta en vacker plats och en bra sten att 'slå läger' vid. Aldrig smakar fikat så gott som när man är hungrig efter en lång promenad och man får sitta ute i vacker natur. Vi hade tagit med några populära tuggpinnar åt dogsen. Vi sitter länge och njuter, både av den vackra utsikten och de mumsiga mackorna. Vi sitter så länge att vi börjar frysa, vi var rejält svettiga efter att ha tjavat uppför berget i mjukmossa.

Sällan smakar fikat så gott... :)

Vi börjar fundera på tillbakavägen.
 -Hur ska vi gå nu då? Vi hade inte ens tagit märke var vi kom upp någonstans. Nåväl, på något sätt hittar vi väl tillbaka än om att det inte blir den bästa, rakaste vägen. Vi irrar lite planlöst, Danne går före mig, hundarna i täten...
-Men vänta!!! Inte Gimmie... var är hon?
Jag vänder på huvudet och ser henne ligga på marken en bra bit från oss och från det håll där vi nyss kom. Hmm, inte alls likt henne, hon brukar vara i täten. Hon tittar på oss, sedan tittar hon rakt framför sig...
-Hon försöker säga oss något! säger jag till Danne.
-Hon kanske vet hur vi ska gå? Vi vänder tillbaka och går emot henne, nu kliver hon upp och springer nerför berget ett tiotal meter, sedan stannar hon upp, vänder på huvudet och tittar rakt in i våra ögon...
-Kom då, här ska vi gå!
Vi följer henne och mycket riktigt, Gimmie har hittat stigen! Danne och jag tittar på varandra och ryser... vad tydligt hon visade vad hon ville... När jag skriver detta får jag nästan en klump i halsen när jag tänker på hur hon sedan med jämna mellanrum stannade upp för att kolla om vi var med och vi följde henne slaviskt hela vägen ner till grusvägen.
Hon hittade stigen och hon visade oss den!!!
Vägen tillbaka gick så mycket, mycket rakare, fortare och bättre. Tack Gimmiegumman!

Dogsen på utflykt...



Det är lite av detta jag menar med att försöka förstå sin hund. En av våra valpköpare är jätteduktig på att hela tiden försöka klura ut vad hennes hund menar med olika sätt att röra och föra sig. Jag säger inte att hon alltid lyckas men bara genom att försöka är hälften vunnit. Jag har fått mig en rejäl tankeställare gällande detta och försöker numera se på mina hundar med 'öppnare ögon' och sätta mig in lite i deras värld. Oftast är vi allt för egoistiska för att överhuvud taget bry oss! Uppför hunden sig på ett udda sätt försöker man allt för sällan att klura ut vad han/hon egentligen vill. Man går hela tiden efter vad man själv tror och vill... eller hur?

Skriv gärna under kommentarer om ni har upptäckt något med er hunds sätt att handla som ni vill delge oss andra. Kan vi hjälpas åt att tyda hundarnas 'språk', om så bara med ett uns, skulle det vara superläckert!!!

Gimmie fick en extra portion krubb på kvällen, välförtjänt :))

<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3