Som ett brev på posten...

Jag minns vårt potatisland från förr...

Det var stoooort!!! Mamma ville inte att marken där potatislandet låg skulle växa igen, så de fortsatte sätta mycket potatis, år efter år... Det räckte gott och väl till vår stora familj och jag tror att de även sålde och gav bort potatis. Det var obligatoriskt för oss barn att hjäpa till att ta upp pärern, inte för att jag hade potatislov från skolan som jag vet att de hade en generation tidigare, men vi fick hjälpa till när vi kom hem ifrån skolan och på helgen...

Så här ser blasten ut när den blivit angripen av bladmögel... :((

Det var tider det... Saken var den att någon av oss gick först och drog upp pärriset, när man tog tag i riskan så följde det med stora, fina potatisar med upp ur jorden, man skakade lite på pärriset så att pärern lossnade  och sedan behövde man inte gräva så jättedjupt när man sedan tog upp potatisen. Trots att min, då unga oförstörda kropp/rygg ändå värkte lite i slutet mot dagen och de sista fårorna var mycket längre än alla andra, upplevde man, som jag kommer ihåg pärupptagningen, som något roligt.

Vi på Gårdsbacken har också ett ganska stort potatisland, äpplet faller inte långt ifrån trädet, men skillnaden är att under de senaste åren så får vi alltid bladmögel på potatisblasten. Blasten hinner komma i blom och blomma ut, därefter... det slår aldrig fel, så kommer det som ett brev på posten... Bladmöglet!!! Usch, fy, blä, skräp, pyton och irriterad jag!!! Och har man väl sett spår efter det, så går det fort att det sprider sig och blasten vissnar ner på bara några dagar... :(( Det spelar ingen roll om vi flyttar landet från ett år till ett annat, bladmöglet flyttar med...




Först med lie och därefter med kniv skär vi bort all potatisblast...

Det vi måste göra är att slå bort allt ris, vi brukar slå med lien och därefter så plockar vi bort allt ris och kör iväg det långt ut i skogen. När blasten är borta så drar vi på jorden över riskorna, så att jorden täcker stubben till blasten, på så sätt brukar vi lyckas förhindra att bladmöglet sprider sig ner till potatisen och orsakar brunröta, vilket gör så att potatisen blir oätlig. Men förmodligen för att vi brukar vara så noga att ta undan all blast så brukar vi klara potatisen, som väl är!!!

Som tur är så har potatisen hunnit blivit ganska stora under riskorna och den klarar sig bra där under jorden, men att få dra upp potatisriskan så att stora fina potatisar följer med upp, de dagarna verkar vara förbi. Tråkigt men sant... :(( Men gott om potatis verkar det bli i alla fall, och det är bra... :))

Våra pärer räcker till mamma och pappa också, för idag har deras potatisland delvis blivit jordgubbsland... :))


gardsbacken@telia.com