Jag är fullt medveten om att det svärs en hel del angående skotrar och hur folk far fram genom naturen med dessa fartvidunder, men jag måste istället säga; vad vore vintern utan skoterspår?
Hundarna älskar att springa i skoterspåren...
Självklart måste man respektera markägare och tänka på hur och var man kör någonstans med sin skoter. Man får se upp så man inte kör ner trädplant eller far fram över åkrar och ängar, utan tanke... Marken där man kör med skotern tinar inte upp lika fort på våren så det kan ställa till det för vårbruket...och vårens växtlighet. Skoteravgaser är inte heller vidare nice.. (Jag vet hur mycket du avskyr detta med avgaserna, Nonne :(
Här får de sträcka ut som de vill...
Man måste tänka sig för och gärna hålla sig till samma spår varje gång man kör på en åker istället för köra sönder hela åkrarna.
Gimmie och Milla...
Vi brukar hålla ett spår öppet ner till sjön och vårt Oxnäs, därefter kör vi efter sjökanten och har några olika långa "slingor" som vi kan gå med hundarna, och ni kan förstå att de älskar det!
Fame har täten... :))
Vintern är faktiskt en underbar årstid den också, när dagarna är vackra och man får vara ute i vinterlandskapet. Men jag gör ett fel... jag brukar alltid klä mig för mycket, eftersom jag är lite rädd för att frysa ihjäl... :)) Det straffar sig alltid, i början på promenaden kan det kännas hyggligt, men efter en stund kommer jag på att jag kanske inte skulle ha tagit den där extra fleecetröjan under jackan, trots allt... :))
Ibland kan man bli road av lite... Som idag till exempel. Vi har hittat en väg att promenera med dogsen, där vi inte behöver vara oroliga för att det kommer bilar... :))
En bild säger mer än tusen ord!
Eftersom vi fortfarande inte har kört upp några skoterspår och tydligen inga andra heller i vår närhet, så har det varit lite skralt på ställen att gå med hundarna så de får springa av sig riktigt. Det har ju varit så kallt en lång period så man har inte velat vara ute med skotern ännu...
Jag förstår om ni blir imponerade av mina konster...
Vi vill ju ogärna gå efter vägar, även om det är små landsvägar och inte kommer många bilar per dag, men... vetskapen att där kan komma en bil gör att man inte kan släppa iväg hundarna helt "vindförvåg" och slappna av riktigt. Det är precis det vi har fått göra nu en tid, då vi inte har haft några bra spår i snön... :( Visst de har fått springa lösa ändå men man kan som sagt aldrig slappna av, utan måste alltid vara uppmärksam i krön, svackor och kurvor, beredda att kalla in hundarna, om det skulle komma en bil.
"stick iväg!"
Men idag hittade vi den optimala skogsvägen och här kunde vi släppa hundarna att springa precis som de ville. Vi har ett kommando "-Stick iväg" som innebär att de springer, det fortaste de kan, järnet, typ hundra meter innan de kommer tillbaka till oss. De älskar detta kommando, så vi får bara se upp så det inte blir för "mycket av det goda"... Ungefär som de lätt kan bli pinn/bolltokiga...
Idag är det precis ett år sedan vi lade ut filmen om Champis, den vallande kaninen och hysterin kring vår lille kanin bröt ut. Dagen till ära bjuder vi på ännu ett litet klipp med Champis i huvudrollen. Denna gång tillsammans med sin favorithöna Gullina... Detta lilla filmklipp är inte lika fartfyllt som vallningsfilmen dock... men rart ändå :))
Bästa vännerna Champis och Gullina delar en bit bröd tillsammans...
Det är som sagt precis ett år sedan första filmen om Champis och mycket har hänt sedan dess... Då bodde Champis hos våra goda vänner NilsErik och Greta i en liten by, vackert belägen i Höga Kusten. Där levde han tillsammans med en stor flock Ryatackor och en hop med höns och tuppen Koffe. Dagarna fördrev han med att valla gårdens får och en sommardag när Danne och jag var där på besök, hade vi med vår filmkamera och lyckades fånga Champis på film, en dag när han var på osedvanligt bra arbetshumör. Detta lilla filmklipp lade vi ut på Youtube och människor från hela världen blev som galna i vår lille kanin... :)) Filmen har nu över tre miljoner visningar.
Champis bor numera hos oss på Gårdsbacken tillsammans med våra andra djur på gården. Vintertid skuttar han fritt i vår lagård och väljer själv om han vill vara i hönshuset eller tillsammans med fåren eller för sig själv för en stund.Fåren utnyttjar han när det är riktigt kallt ute, som värmedynor... Gässen vill han inte hänga hos då de är alldeles för högljudda för en liten kanins öron... :))
När Champis flyttade till oss på Gårdsbacken fick Gullina flytta med honom. Hon är en höna som var/är Champis allra bästa vän och hon var ett stort stöd för honom den första tiden på Gårdsbacken när allting var nytt för honom. Än idag, så betyder de mycket för varandra och Champis letar alltid upp Gullina det första han gör när han besöker hönsen och han tar gärna skydd under hennes vingar när något känns lite otryggt av någon anledning... Som till exempel när hönan Biggan, ArgBiggan, är i antågande...
Det var som vi trodde... att Fames progestronvärde inte skulle vara så högt. Det har precis börjat stiga och ligger nu på sex. Så helgen kommer att tillbringas hemma på Gårdsbacken i lugn och ro istället för ute på parningsstråt... ;))
Nytt blodprov tas på måndag och kommer då förmodligen att visa på betydligt högre värde... :))
Fame och Milla är startklara när det vankas vallning...
Gårdsbackens Auchentoshan, med Milla som tilltalsnamn, kommer att vara hos oss på Gårdsbacken ett par veckor på träningsläger i vallning, så förmodligen kommer hon att dyka upp på ett antal bilder i inläggen den närmaste tiden... :)) Milla, Fame och Gimmie fungerar jättebra ihop och då är det bara kul med en extra hund i huset...
Vackra Milla i vallningsposé
Självklart kör vi igång träningen med detsamma och Milla kommer att få ett par veckor med vallning på schemat ett par gånger om dagen... :)) Så ikväll är det lugnt och stilla på hundfronten då alla har fått var sitt rejält vallningspass och nu ligger utsträckta och sover tungt...
Jag hittade denna bild på Milla i arkivet...
Hon är en otroligt vacker och trevlig tik.
Champis
Jag har skrivit väldigt lite om Champis den senaste tiden, med det beror mest på att det varit så mycket på hundfronten istället i samband med Fames parning. Jag vet att Gårdsbackens blogg har många läsare som tittar in här, just för att få läsa någonting nytt om honom. Jag planerar att göra ett inlägg tillsammans med en liten filmsnutt på Champis och hans närmaste vän Gullina. Inlägget kommer på söndag då det var precis ett år sedan vi la ut filmen om Champis, den vallande kaninen... Ett litet jubileum med andra ord... :)) Så titta in på söndag igen...
På förmiddagen idag hade vi tid på Örnsköldsviks Djursjukhus för att ta blodprov och för att göra ett vaginalutstryk på Fame, detta för att få en fingervisning på var i löpen hon står...
Fame väntar på veterinären
Fame är cool i sjukhusmiljö, men man kan ändå se på henne att hon förstår att här brukar djur ha ont, men eftersom hon är en sådan klok hund, så förstår hon att när vi är lugna, finns det ingenting att oroa sig för... Hon väntar snällt på veterinären... :))
Fame sitter snällt och lugnt och väntar
Först gjordes ett vaginalutstryk, som inte var så jätteskoj för Fame men hon skötte sig perfekt. Återigen med vänlig lugn röst, får vi henne att acceptera situationen och lita på oss. Lite "sekret" som fastnar på en tops stryks av på en glasskiva och detta undersöks därefter i microskop.
Här tar sköterskan blodprov på Fame...
Blodprovet är "piece of cake" och Fame blinkar inte ens. Trevlig och kunnig personal gör att allting går smidigt. De informerar om att de först skulle titta på vaginalutstryket och om detta inte visar någon förändring av cellerna i vaginalslemhinnan så behöver de inte ens skicka iväg blodprovet. Då skulle vi vara alldeles för tidigt ute i löpet. De skulle, i det fallet, kontakta oss under eftermiddagen...
Fames ben med "plåster"
Men de kontaktade oss inte, så det innebär att förändring har skett och de har skickat iväg blodprovet för analys. Så imorgon, under dagen kommer vi att få besked på progesteronvärdet. Då får vi se... men förmodligen kommer värdet att vara lågt och då tar vi ett nytt blodprov på måndag... Jag grundar detta på att Fame fortfarande har relativt "blodiga droppar" och att det inte har övergått så mycket i flytningar ännu...
När vi kommer tillbaka till bilen känner Gimmie direkt att någonting
har hänt med Fame och hon måste nosa av henne för att se att hon är okej!
Vid progrestronvärde 15 har tikarna ägglossning, det är den absolut första delen av höglöpet, de kan paras men äggen kan inte befruktas, men eftersom spermier överlever i två dygn så kan man para (det tar två dygn för äggen att mogna) fast det är så klart inte att föredra. Därefter ökar värdet dag för dag, olika fort beroende på tik, så det finns ingen färdig mall att följa... Därför tycker vi inte det gör någonting om vi måste ta ytterligare ett blodprov på Fame. Då kan vi se hur mycket hon ökar per dag... Jag tänker inte gå in ytterligare på detta av den enkla anledning att jag inte på något vis är proffs... :))
Idag ska Gimmie, Fames "mamma", få ett alldeles eget inlägg på Gårdsbackens blogg. Vi vill gärna berätta om henne och även visa er, en liten ihopklippt filmsnutt, på en stilstudie av henne när hon vallar...
Gimmie och hennes Fame,
studiofoto.
Det kan vara intressant för våra valpintressenter att se Fames "mamma" Gimmie och några av hennes egenskaper. Vi tänker även klura på, om vi inte kan skriva ihop lite om Fames "mormor" Somollis Vicki, "morfar" Bwlch Hjalmar och Fames "pappa" Mic.
Men vi börjar med Gimmie som också finns hos oss på Gårdsbacken. Gimmie är idag åtta år och busigare än någonsin. Vår guddotter Agnes brukar fundera med oss, att någonting måste vara snett, då det brukar vara barnen som är busigare än mamman men med Gimmie och Fame är det tvärtom... :))
Gimmie är en väldigt positiv tik som älskar allt och alla, hon är nästan på gränsen till översocial då, om hon till exempel hör grannen, ett par hundra meter bort, är helt övertygad att det är henne han pratar med och måste bara dit och höra vad han vill. Hon älskar barn, då hon vet att de är mycket förtjusta i att leka med henne. Gimmie blir även överlycklig när det kommer besök till Gårdsbacken...
Gimmie har alltid varit en självständig tik med stort självförtroende. Vi kan ha henne med i alla möjliga olika miljöer och hon är alltid trygg i sig själv. Vi har haft henne på promenad i centrala Stockholm och där var hon superlycklig, för där fanns ju så mycket mer människor än i vår lilla by...
Gimmie är lugnet själv i bilen, hon trivs när hon får följa med på våra resor, hon är lugn och trevlig inomhus till vardags, hon är aldrig gnällig och stressar inte upp sig så lätt. Hon anpassar sig alltid efter oss och är helt okej med det. Hon överraskar oss gärna och vi får ofta skratta åt henne. Hon charmar de flesta som kommer i hennes väg.
Vi får ofta skratta åt Gimmie...
I vallningen har hon alltid varit lite väl självständig och inte alltid velat sammarbeta, hon kan så bra själv! Hon har alltid haft lite bråttom i till exempel framdrivningarna och även i vanlig drivning. Istället har hon alltid haft ett väldigt driv till att fösa fåren, och lite svårt att lyssna på långa avstånd. Vi tränade henne för att få henne till godkänd vallhund och klarade det, därefter är hon inte tränad till tävling, vi hade så mycket med renoveringen av huset på den tiden om det nu kan ses som någon ursäkt... :))
Hon får däremot gärna hjäpa till med de praktiska sysslorna med fåren. Vi kan lita på henne till hundra procent att hon inte tappar något får när de skall flyttas på nytt bete än fast de skall över bäckar, längs gamla vägar och genom snårskog... Hon hjälper oss gärna att ta fast baggen, som vaktar sina brunstiga tackor, när vi till exempel ska känna om baggselen sitter som den ska. Hon viker inte en tum. Hon hjälper gärna till när vi ska träna Fame, då med att ställa ut djur och dyligt. Gimmie har en skön stil i vallningen med en hel del eye, hon älskar att dela och singlar gärna ut ett får håller det därefter så länge hon får...
Gimmie var en underbar mamma till sina valpar och hon tog hand om dem på bästa sätt. Än idag blir hon överväldigad när hon får träffa sina barn och hon slår nästan knut på sig själv av glädje.
Fame, sju veckor och Gimmie, på utflykt i skogen...
Fram till sex veckors ålder hade hon inte morrat åt valparna en gång och vi var fundersamma på om hon inte fostrade dem som hon skulle, men under sjunde veckan började hon provocera valparna för att få uppfostra dem. De mest framfusiga valparna fick mest provokation. Hon kunde lägga fram ben/leksaker och locka valparna att ta dessa för att sedan morra till och visa att benet/leksaken var hennes... och liknande för att uppfostra sina valpar på rätt sätt. Otroligt viktiga lärdomar för valparna!
Gimmie och hennes son, Gårdsbackens Knockando "Billy"
Det var många superlativ om en kär tik. Även om hon är en självständig dam så har hon ett otroligt gott hjärta och det finns inget ont i henne. Vi är övertygade om att hon kommer att bli en perfekt "lektant" till valparna och att hon kommer att älska dom!!!
Idag ska jag bjuda er att titta ut genom Gårdsbackens fönster...
Genom vårt altanfönster...
Är det inte helt fantastiskt att det kan skilja, som idag, över fyrtio grader mellan endast ett fönsterglas. Imorse hade vi ställt klockan på tidigt för att hinna med en långpromenad med hundarna innan jobbet. Vi blev lite avskräckta när vi såg att det återigen var tempertur på ner emot tjugo minus. Usch, vad kallt!!!
Genom mitt tvättstugefönster...
Men vi bestämde oss för att, kylan till trots ändå pälsa på oss och gå på promenad. Under promenadens gång räknade jag ut att jag hade tjugo olika plagg på mig, galet? Ja visst... men de behövdes för kylan! Jag hade till och med dubbla mössor! Tur att man bor på landet och inte behöver skämmas för hur man ser ut, risken är inte så stor att man springer på någon om man säger så... :)) Annars kanske jag hade blivit dagens stora snackis...
"Såg ni? Hade hon dubbla mössor?"
"Konstig prick den där Paula på Gårdsbacken!"
Nåja, det bjuder jag på i så fall... ;))
Genom vårt sovrumsfönster
Hundarna klarade sig fint, de får alltid springa lösa så då klarar de att hålla värmen, men de stod inte still många sekunder kan jag säga. Men de behöver dessa promenader, de behöver få springa av sig lite energi för att sedan kunna kura ihop sig och vila under de timmar som vi jobbar...
Vägen slutar vid hygget, vi måste ge oss ut med skotern och spåra...
Sent i höstas började vi träna längre och längre hämt med Fame av den anledning att vi anmälde oss till tävlingar i vallhundstävlingars högsta klass, IK2, där hämten som kortast är 200-250 meter.
Jag filmade Danne och Fame när dom tränade och dom vallade på tre bagglamm. På filmen skickar Danne först Fame på ett ca 250 meters långt hämt åt vänster, där hon måste ta sig över två stora diken och några små, vilket hon grejar galant. Upptaget är kortat då hon försvinner bakom en knix. Hon överraskar bagglammen när hon dyker upp, men får chansen att göra ett mjukt och fint upptag och start på framdrivningen. Framdrivningen är också nedkortad men Fame jobbar hem lammen till Danne på ett bra sätt... Därefter fråndriver Danne bagglammen bort ifrån sig och styr Fame i 200 meters långa fråndrivningar...i olika riktningar.
Andra hämtet skickar Danne Fame åt höger på samma bagglamm, som är dolda bakom en svacka ända längst nere efter sjökanten. Hon följer fint dikeskanten, då korn odlas på andra sidan diket och vi inte vill ha henne ute i den åkern... Hon gör en mycket fin utgång och försvinner bakom svackan och kommer sedan med lammen utan några som helst kommandon från Danne....Att hon får fixa detta själv, utan inblandning från föraren, gör att hon lär sej jobba självständigt och ger ökat självförtroende. Lammen stod ända nere vid sjökanten så det fanns inte plats för något normalt upptag för Fame, så hon fick ta det väldigt försiktigt, vilket hon är duktig på. Det känns skönt med en hund man kan lita på i alla lägen...
Efter denna träning åkte vi och tävlade i IK2 vid två tillfällen, där Fame ställdes inför ännu svårare uppgifter, då vissa hämt var ända upp emot 350 meter och hon klarade det också... :))
Ännu en dag med trevligt besök på Gårdsbacken och vi kunde återigen bjuda på soligt väder :))
Hundsiluetter... :))
Skaren höll faktiskt för hundarna så de kunde sträcka ut benen rejält på åkrarna... Perfekt uppvärmning inför vallningen, kan man lugnt påstå... :))
Mor och dotter vallar tillsammans...
-Tittar du på mig, tittar jag på dig... ;)
Fames löp har nu kommit igång rejält och hon droppar som en öppen kran, sicken tur att hon är renlig av sig. Nu är det endast några dagar kvar tills dess att vi ska ta blodprov på henne. Intressant att se var någonstans i löpet hon då står, om det blir en tur söderut mot nästa helg...
Det går inte... så fort solen visar sig blir jag så till mig av förtjusning att kameran åker fram och jag måste föreviga... Jag vill inte att det "vackra värmande klotet" ska försvinna...
Om man tittar ytterst noggrannt så kan man skymta taket
på vårt hus längst till höger bland buskaget... :))
Idag tänkte jag visa er lite vinterbilder från vår lilla by. I byn finns nio hushåll med året runt boenden, plus några fritidshus. En mycket liten by med andra ord, men vi trivs, som fisken i vattnet och vi känner att vi har hittat hem...
Åkrarna är nerbäddade med ett vitt snötäcke...
Vi har inte så långt in till stan, till Örnsköldsvik, det är ca två mil in till centrum, så vi har aldrig upplevt det som att vi bor avsides. Faktum är att ibland när vi är i stan kan vi inte fort nog komma hem igen. Vi brukar effektivt göra våra ärenden, ta en fika och sedan raka vägen till hem, ljuva hemmet! :))
Vår vackra by
Idag, när vi hade mycket trevligt besök på Gårdsbacken så tog vi en promenad tillsammans, solen sken och självklart var jag tvungen att föreviga den. Det finns inte så många skoterspår uppkörda ännu så vi får vackert hålla oss till byns små vägar... Men det går bra det också, när man har en bonde i byn som exemplariskt sköter byns vägar, vilket verkligen är guld värt...
Fame, med hundkompis får agera fotomotiv...
En promenad i vacker vintersol, därefter lunch och tonvis med hundprat gjorde vår lördag till en trevlig helgdag.
Byvägen
Det har blivit betydligt mildare nu också, från att ha varit neremot 30 minusgrader så visade termometern idag på endast minus fem. Tala om temperaturskillnader mellan två dagar.
Vad är det mystiska föremålet framför Fame?
Jag fotade Fame idag på vår promenad och när jag fört över bilderna från kameran till datorn upptäckte jag ett konstigt föremål på bilden av Fame. Jag förmodar att det är någon teknisk reaktion av att jag fotade rakt in i solen, kanske? Vad kan det annars vara? Är det någon som har en teori? Kan det möjligtvis vara ett vittra som passerade Famen i samma ögonblick som jag fotade, och som jag råkade fånga på bild ;))
Ha en fortsatt skön helg, alla trevliga människor!!!
Jag var tvungen att skratta åt mig själv idag... Vad är det med oss kvinnor som gör att vi måste bära med oss halva bohaget när vi ska någonstans? Min korg är så tung av prylar så det finns inte...
Det konstiga är att jag egentligen inte är någon handväskperson överhuvudtaget. Jag brukar stoppa på mig kontokortet i jackfickan när jag går på stan och "that's it". Då klarar jag mig fint..
Men... När jag ska på jobbet så måste diverse prylar med, Filofaxen, nessesären med pincett, nagelsax och sånt, kam, extra tröja och ibland även extra sockor, lilla kameran är alltid med, en anteckningsbok, lunchlådan, öronmuffar, hårspännen, mackor till fikat, frukt, här på bilden ketchupflaskan, pennor, lite smink och jag har säkert glömt något också... :)) Galet? Ja! Men man kan ju aldrig veta vad och när man behöver något.
Så överfull att det ibland ramlar ur prylar... :))
Detta påminner mig om en historia som en god vän berättat för mig. Hon var med ett stort sällskap som skulle fira midsommar tillsammans, de hade hyrt en stuga. Nu kom det sig så att någonting i stugan hade gått sönder och killarna försökte laga... tyvärr så fanns det inga verktyg i stugan så de stod sig ganska slätt. De var i behov av en skruvmejsel, och en av grabbarna säger;
"Hörrni brudar, ni som har allt i handväskan , är det ingen som har en skruvmejsel?"
Varvid min vän säger; "Jo,jag!" Hon hade nämligen, av någon underlig anledning, just en skruvmejsel i sin handväska, så nu kunde hon fiska upp den bland resten av prylarna i väskan varvid det utbröt allmänt jubel i stugan... och många häpna ansiktsuttryck... :))
Varför hon hade en skruvmejsel i handväskan förtäljer inte historien...
Människor har genom alla tider namngett platser, såsom byar, vägar, sjöar, berg och dyligt. Dessa namn kan man hitta i kartorna. Utöver detta så är jag säker på att många hittar på egna namn på platser som man har i sin närhet. Som man inte kan hitta i kartböckerna. Vi har ett exempel på detta, vår Luckiesbäcken.
En liten vak i Luckiesbäcken trots många minusgrader...
Luckiesbäcken är en liten bäck som rinner fram till och under den väg som vi ofta promenerar. De sista åren med Luckie, när hon var med på våra dagliga promenader, så stannade hon alltid vid denna lilla bäck för att dricka vatten.
Vägen som vi brukar gå är ganska fodrande då den är rätt så brant så när Luckie passerade bäcken stannade hon och drack både på upp och tillbakavägen. Så vi döpte bäcken i hennes namn... :))
Trots att det varit så kallt en lång period såg jag igår att Luckiesbäcken var lite öppen.
*******Vackra vintertid *****
Vi har namngett många olika platser på vår gård med egna namn. Vi har Tallbacken i vår fårhage, där fårhuset står, vi har Hällan, en åkerbit där en bergshälla står i dagen, vi har Kilen, den lilla åkerlapp som bildar en kil mellan två djupa diken. Varje gång vi nämner dessa platser vid namn får vi en varm känsla i kroppen, för det är vår mark och det är vi som har namngett dessa platser.
Ett hjärta i frost får ni från oss på Gårdsbacken, med värme <3
Speciellt ni som behöver det!
Namnet Gårdsbacken finns faktiskt med på kartan och är ett gammalt namn på vår gård. När vi flyttade hit tyckte vi att det var så vackert att vi ville återuppta och använda det namnet i samband med vår gård, vår kennel och oss själva. Vi är Gårdsbacken! Ibland hamnar jag på utländska sidor där de länkar till oss och då översätts vår gård till FarmHill... Lite kul översättning!!!
Det är så här... Jag har haft eget trädgårdland, grönsaksland, i över tio år och det har aldrig hänt förut. Jag har redan nu, den 16:e januari köpt mina fröer. Jaaaa!!!
Kolla in... :))
Saken är den att när jag kommer på att det är dags att köpa på sig lite fröer, då är fröerna av isbergssalladen slut, alla bra sorter av morötter är slut, tagetsfröerna jag vill ha är slut, sockerärtorna är också dom slut och så vidare och så vidare... Då får jag istället försöka plocka ihop av det som finns kvar och så blir det någon sen variant av morot, någon konstig, osmaklig sallad och dyligt... :( Då bör också tilläggas, att jag tycker inte att jag brukar vara speciellt sent ute... Men nu... jag kunde i lugn och ro strosa omkring ibland fröställen på Granngården medans Danne roade sig på Byggmax, som ligger grannar med varandra. Jag var väldigt tydlig att säga till honom att; "Ta du god på dig, jag klarar mig fint jag." Jag tror att dom på Granngården, samma dag hade plockat upp vårens ställningar med fröer, för det fanns av precis alla sorter! Jag lovar, den här dagen går till världshistorien! ;)
-Kaka?
Nää, jag har inte sett någon kaka...
Beträffande Fame så har nu löpet kommit igång och trots att hon är väldigt renlig av sig så hittar vi någon liten blodfläck på golvet nu och då. Så nu finns inga tvivel att hon kommit igång. :)
Åhh, vad spännande det känns. Igår var första gången vi kunde se blod när vi "duttade" med papper. Det har inte droppat blod ännu, men vi får nog börja räkna från gårdagen trots allt. "Told ya", Indy och Fame fortsätter följas... :))
Fame, endast ett par timmar gammal...
Gimmie har bitit av hennes navelsträng med ett fint snitt.
Jag var tvungen att gräva lite i mapparkivet i datorn från valptiden när Fame var valp och hittade några rara bilder att bjuda er på. Jag blir lite valpnostalgisk, när jag tittar på bilderna och minns deras sammetslena valpmagar och de underbara åtta veckorna som vi fick tillsammans med dem.
Lilla, rara knytet... :))
Så förhoppningsvis så har vi en spännande tid framför oss nu, om allt går som vi tänkt. Nu gäller det att pricka in höglöpen och vi har lite noteringar från Fames tidigare löp, som till exempel när blodet började övergå till flytningar och sånt. Nu är inte allt man läser eller får berättat för sig, angående tecken på höglöp, helt "tillförlitliga tecken" och det gör verkligen inte saken lättare... :))
Gimmie och Fame, de har alltid betytt så mycket för varandra...
Vi planerar att ta ett blodprov på Fame, efter ungefär tio dagars löp, för att se om vi kan få fram ett värde på hur långt gånget i löpet hon är. Nu är detta värde inte heller helt tillförlitligt, och hur värdet stiger dag för dag, varierar från hund till hund, men vi hoppas i allafall på att få en fingervisning i var i löpet hon står. Så enkelt är det inte att pricka in. Detta lärde vi oss när vi skulle para Gimmie att det inte är så enkelt, som till exempel, att de viker svansen inför hanhund, och att man då kan åka och para. Gimmie var nämligen absolut helt villig från dag ett, tillsammans med hennes tilltänkte men han däremot var totalt ointresserad av henne, tills dess att hon kom in i höglöpen... :))
Man har det inte bättre än man gör sig... :))
Fame, lilla gumman, ligger och sover i min famn... <3
Då börjar det alltså, vägen mot Fames parning och hennes eventuella valpar. Det känns riktigt spännande.
Till alla Er valpintressenter kommer vi att höra av oss inom kort, för att både få och ge lite mer information. Vi planerar att ni ska kunna följa Fame här på bloggen, inför parningen, hennes dräktighetstid, valpning och självklart också följa valparna under deras åtta veckor här på Gårdsbacken.
Gårdsbackens Kennel
gardsbacken@telia.com
070-6597199
About Champis
You people, who visit our blog and want some information about
